När jag blir skicklig nog, ska jag skriva en dikt, som börjar så tvekande och låter så osäker ut som ett första och sista kärleksbevis: Tills dess måste det smälta som piska över nacken.
Om någonting är någonting och ingenting är ingenting, kan det inte finnas någonting som är nästan ingenting. Ändå finns en blek novembersol som skiner på en ölkapsyl utanför den mossiga kyrkogårdsmuren.
Som en lyriker med privilegiet att ständigt få bekräfta eliten i dess självförståelse har jag som tidsfördriv den uppgift att välja mina ord med omsorg, vilket naturligtvis medför både extaser och bittra nederlag.