"Det är inte blommorna som är mina;det är bara bindningen som är min."Okänd källa.
"Sammanhangsföreställningar" – föreställningar om hur saker och ting hänger samman – hör till de vackraste ord jag vet.
A trust is a must – ingen klarar sig i en föränderlig värld utan att ha andra att lita på.
Alla barn gillar berättelser, och gamla människor tycker om att berätta – en utmärkt kombination som båda parter har tid till. Barnen känner sig älskade och får samtidigt fungerande sammanhang för hur livet hänger ihop.
Allt du gör finns i sammanhang, antingen framåtsyftande eller bakåtrelaterade. En del gör du alltså för att något skall bli bra snart eller i morgon eller längre fram i livet, annat som en följd av det som hände i går eller tidigare. Men både bakåt och framåt gäller det att hitta mening och sammanhang.
Att "ha hälsan" är inte det samma som att inte vara sjuk. Upplevd hälsa är att i glädje vara upptagen av sina livsuppgifter. Man kan alltså "ha hälsan" också om man är drabbad av sjukdom.
Att bli och att vara sjuttio (eller sextio mätt med förra generationens normer...) känns inte längre overkligt. Snarare lite spännande. Den föreställning jag en gång hade om hur det skulle bli att vara gammal har hitintills kommit på skam.
Att ha ett inre rum att gå in i, att få sitta i det och drömma, kan ibland vara den bästa av alla utvägar.
Att komma ner i djup koncentration kan kräva en ställtid på timmar eller dagar, veckor eller rent av månader. Har du nått en sådan koncentration, kan den rimligen inte bara slängas bort genom att du hela tiden skall vara tillgänglig för störningar som till exempel mobiltelefon eller mail.
Att till slut börja acceptera sina egenheter kan vara nog både skönt och utvecklande. I stället för att bekämpa mitt eviga sökande efter mönster och sammanhang har jag nu landat i att "då är jag väl sån då – så hur kan jag leva med det?!" Det förhållningssättet förefaller hjälpa mig mer än det stjälper.
Att verkligen göra något helt på tvären mot rådande tankeinfrastrukturer är i stort sett omöjligt i större skala. Så var exempelvis informationsteknologin omöjlig för femtio år sedan – inte bara för att det inte fanns tillgång till datorer och internet utan för att sökande människor bokstavligen var otänkbara i en auktoritär era.
Att vi gamla människor plötsligt fått en så stor möjlighetsrymd ger oss också ett uppdrag: att försöka visa både evolutionen och den medicinska och teknologiska utvecklingen vad det var för mening med att så många blir så gamla.
Att åldras i glesbygd är inte det samma som att bli gammal i staden.
Att äldre kan ha bättre kontakt mellan känslor och tankar än yngre har tidigare varit uppenbart genom enstaka och enastående exempel som Bertrand Russell och Arne Naess. Nu kan hela kulturens kunskapsutveckling komma att påverkas genom att så många gamla människor kommer att bidra.
Bara ålder garanterar inte kreativitet, men ålderdomen behöver inte vara begränsad till icke-kreativitet.