Att bli och att vara sjuttio (eller sextio mätt med förra generationens normer...) känns inte längre overkligt. Snarare lite spännande. Den föreställning jag en gång hade om hur det skulle bli att vara gammal har hitintills kommit på skam.
Att vara över sjuttio är som att vara med i ett krig. Alla dina vänner dör runt omkring dig och för oss överlevande är det återigen som att stå på ett slagfält.
Man tror alltid att man måste vara gammal för att vara klok, men i verkligheten har man när på ålderdomens höst tillräckligt att göra med att hålla sig så klok som man en gång var.
Att vara skådespelare är det ensammaste i världen. Du är helt ensam med din koncentration och fantasi, och det är allt du har. Att vara en bra skådespelare är inte lätt. Att vara en man är ännu svårare. Jag vill vara båda innan jag är klar.
Om vi inte hade någon vinter, skulle våren inte vara så angenäm; om vi inte ibland smakade på motgångar, skulle framgången inte vara så välkommen. (Om inte vintern fanns, skulle inte våren vara så skön: Om vi inte ibland fick smaka motgång, skulle inte våra framgångar vara så välkomna.)