Livet är bäst när det är på nedåtgående. Ålderdomen är full av glädjeämnen om man förstår att ta dem till vara. Den bästa tiden är kanske sparad till sist.
Det är väl känt hur stress krymper både tolerans och tålamod. Leder kanske en hög förändringsbenägenhet per automatik till en mer kärlekslös kultur?
Jag kanske aldrig får uppleva den där känslan ihop med de andra igen som vi hade i början. När jag tänker på det blir jag ledsen, samtidigt är det kul att få stå på egna ben. (2005 efter A-Teens)