Utan läsarnas reaktioner tror jag att jag skulle sluta skriva krönikor. Det är ingen mening med att diskutera bara med sig själv. När man skriver räcker man ut en hand i rymden: här är jag, var är du? Det känns bra när någon fattar handen.
Utan läsarnas reaktioner tror jag att jag skulle sluta skriva krönikor. Det är ingen mening med att diskutera bara med sig själv. När man skriver räcker man ut en hand i rymden; här är jag, var är du? Det känns bra när någon fattar handen.
Om du är helt bekväm med dig själv, om är du bekväm i grupper, bekväm i alla sociala sammanhang, så tror jag inte du börjar skriva. Jag tror ingen som skriver är 100 procent frisk i huvudet. Men att skriva ger samtidigt en möjlighet att få kontakt med tidigare upplagor av dig själv. Även om jag är 62 nu kan jag genom skrivandet när som helst ta kontakt med 17-åringen i mig.