Swedish House Mafia är en olyckshändelse egentligen. Till en början handlade det bara om att festa. Och det där spred sig till arrangörerna. När man spelade själv möttes man av: "Varför har du inte Steve och Sebastian med dig i kväll? Det blir så kul då". I början skålade vi lika mycket med publiken som vi spelade: "Nu tar vi en shot tillsammans!". Det fanns inget allvar bakom, ingen plan. Men så blev det både allvarligare - och större. Vi har alltid tagit våra solokarriärer på största allvar, men inte Swedish House Mafia. Men sedan började det växa som fan och skivbolag och arrangörer började förvänta sig saker. Vi kände oss intvingade i något vi inte ville göra.
Det är med golfspel som med kärlek. Om man inte tar det på allvar så är det inte roligt, och tar man det på allvar så kan det krossa ens hjärta.