Jag är(=befinner sig, vara)över(=förbi, kvar, ovanför, ovan, slut)sjuttio.(=sjutti)Vad(=hur sa) i all(=slut)världen(=jorden) ser hon i mig - är(=befinner sig, vara) hon nekrofil eller(=alternativt) nåt sånt?
Översatt till rövarspråket:
Jojagog äror övoveror sosjojutottotio. Vovadod i alollol vovärorloldodenon soseror hohonon i momigog - äror hohonon nonekokrorofofilol elolloleror nonåtot sosånontot?
Baklänges:
tn¥Ãs t¥Ãn relle liforken noh r¤Ã - gim i noh res nedlr¤Ãv lla i daV .oittujs rev¶Ã r¤Ã gaJ?
SMS-svenska:
jag R övR 7t10.vad i all vRld1 Cr hon i mig - R hon nekrofil LR nåt sånt?
Det är omöjligt att tillämpa bestämningar som 'god' eller 'dålig' på världen i sig. Världen är lika litet god eller dålig, som den är blå eller gul.
Det är måndag där ute, det känns i luften. Jag hatar måndagar. Världen går nog under på en måndag, hoppas det åtminstone. Det vore ju synd att förstöra en veckohelg med sånt.
Att bli och att vara sjuttio (eller sextio mätt med förra generationens normer...) känns inte längre overkligt. Snarare lite spännande. Den föreställning jag en gång hade om hur det skulle bli att vara gammal har hitintills kommit på skam.
Det faktiska är att det inte finns något som du kan lita på; och det är ett fruktansvärt faktum, om du gillar det eller inte. Psykologiskt sett finns det ingenting i världen som du kan sätta din tro, ditt förtroende eller din övertygelse till. Varken dina gudar eller din vetenskap kan rädda dig, ge dig psykologisk visshet; och du måste acceptera att det inte finns något som du kan lita på alls.