Himlen var mörk månen stod högt alldeles ensamma, hon och jag Hennes hår var mjukt Hennes ögon var blå Jag visste precis Vad hon ville göra Hennes hy så len Hennes ben så vackra Jag lät mina fingrar vandra Längs hennes ryggrad Jag visste inte riktigt hur Men jag gjorde mitt bästa Jag började med att lägga Mina händer på hennes bröst Minnet av min rädsla Mitt hjärta som dunkade Sakta särade hon De vackra benen Och när jag gjorde det Fanns det ingen skam Det kom på en gång Den vita saften Äntligen var jag klar Det är över nu, äntligen Den allra första gången Jag mjölkade en ko.
En kvinna som har sagt ja en gång säger ja även nästa gång. Hennes hjärta är inte av is, och man kan alltid påminna henne om hennes tidigare svaghet.