Det sägs att en väluppfostrad person aldrig skrattar högt utan på sin höjd ler. Är det inte förfärligt vad en sträng uppfostran kan ställa till med?
Också vi gamla behöver den sociala friktionen. Utan den utvecklas vi själva till karikatyrer och ser omvärlden i svartvitt, utan gråmeleringar. Möten med människor hindrar en från att stelna i föreställningar, fördomar, förnöjsamhet och en massa annat med förledet "för". Man får helt enkelt hjälp att hålla sig levande på djupet.