En författare är i grunden en människa som förlorat sin skugga. Överlever han sig själv och blir en gammal kvarn som mal ord, så är han, rättare sagt, en skugga som förlorat sin människa.
Befria mig från författare som säger att deras levnadssätt inte spelar någon roll. Jag är inte säker på om en dålig människa kan skriva en bra bok. Om konst inte gör oss bättre, vad i all världen är den då till för?