Människan är ett speciellt väsen och om hon lämnades åt sig själv i en isolerad tillstånd skulle hon vara en av de svagaste varelserna; men i samklang med sina likar utför hon underverk.
Människan, biologiskt sett, och vad hon nu än annars kan vara därtill, är helt enkelt det mest fruktansvärda av alla rovdjuren, och faktiskt det enda som systematiskt jagar sin egen art.
Människor känner ibland sig sårad av beröm eftersom det sätter en gräns för deras förtjänst; få människor är tillräckligt ödmjuka för att inte ta illa upp att man uppskattar dem.
Människor reser utomlands för att beundra bergstopparnas höjder, havets kraftiga vågor, flodernas breda tidvatten, oceanens omfång och stjärnornas banor, men går själva förbi sig själva.
Människor reser utomlands för att förundras över bergens höjd, havets stora vågor, flodernas långa lopp, oceanens vida omfattning, stjärnornas cirkulära rörelser och de passerar sig själva utan att förundras.