Minnena sviker när vi själva vill det. Det är(=befinner sig, vara)alltid(=ständigt, evigt, städse, jämt)bra(=suverän, härligt, just, finfin, duktig, super, adekvat, väl, god, gott, inte dåligt, förträfflig, gött) att skuldbelägga dem(=dom) när vi har gjort fel.(=brist)
Gör vi de yttre faktorerna, alla dem som vetenskapen kan konstatera, till orsak, är det för att vi själva vill, och för att vi inte vill kännas vid oss själva, är vi inte fria, är det för att vi inte vill, och att inte vilja vara sig själv, är just synden.
Vi skapar vår egen miljö. Vi får precis vad vi förtjänar. Hur kan vi bli förnärmade av livet vi själva skapat? Vem kan vi lägga skulden på, vem ska vi ge erkännandet utom oss själva? Vem kan förändra det, när vi än vill, utom vi själva?