När jag var liten brukade jag varje kväll be till Gud att han skulle ge mig en cykel. Senare förstod jag att Herrens vägar är outgrundliga. I stället stal jag en cykel och bad honom om förlåtelse.
Det viktigaste är att aldrig tappa detaljerna. Man måste ladda berättelsen med dramatik och det enda sättet att göra det är att fråga långt ned på mikronivå: "Satt du på sadeln när du cyklade? Nej, jag stod upp. Varför stod du upp? För att det var min storebrors cykel. Men var fanns din cykel? Vi hade bara råd med en cykel ..." Till slut blir de där små detaljerna hela historien. Man kan alltid ställa en följdfråga och matar man bara på med dem hittar man till slut berättelsen.
Den ålder när idrottare drar sig tillbaka blir hela tiden lägre. Jag förutser att de första sexåriga kvinnliga succégymnasterna år 200l drar sig tillbaka därför att de har blivit förälskade i sina teddybjörnar.