Först tog de kommunisterna, och jag sa ingenting för jag var inte kommunist. Sedan tog de arbetarna och fackföreningsfolket, och jag sa ingenting för jag var inte fackföreningsmedlem. Sen tog de katolikerna och judarna, och jag sa ingenting för jag var protestant. Till slut tog de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något.
Om någonting är någonting och ingenting är ingenting, kan det inte finnas någonting som är nästan ingenting. Ändå finns en blek novembersol som skiner på en ölkapsyl utanför den mossiga kyrkogårdsmuren.