Först tog de kommunisterna, och jag sa ingenting för jag var inte kommunist. Sedan tog de arbetarna och fackföreningsfolket, och jag sa ingenting för jag var inte fackföreningsmedlem. Sen tog de katolikerna och judarna, och jag sa ingenting för jag var protestant. Till slut tog de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde säga något.
När nu ålderdomen blivit så lång kan man inte se den som en utan får ta till sig att den har många faser. Tidigare i livet har vi inte långt i förväg anpassat oss till livet som det kanske blir sedan. Varför skulle vi då göra det nu?