Böcker är vänner. De lär ut, tröstar och underhåller. De bringar till gråt och till skratt; de styrker till gärning och vaggar i sömnen; de talar när man vill, de tiger när man vill; de kommer när man kallar dem; de går när man är trött på dem; de tål motsägelse och daddel, vare sig den är grundad eller ej; de blir stilla på den plats man visar dem; de skvallrar inte ur skolan; de aktar vare sig rang eller stånd; de blir som de är och deras år tar ofta i sekler ingen slut.
Och det är nog ingen av oss som med handen på hjärtat kan säga att vi önskar mobboffer i centrala positioner. Vill vi ha stammande nervvrak utan självbild som till exempel statsminister? Svaret skulle vara enkelt. Nej, vi vill inte ha Thorbjørn Jagland tillbaka.