A human being is part of a whole, called by us the Universe, a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings, as something separated from the rest a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circles of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.
| | En människa är en del av en helhet, som vi kallar Universum, en del begränsad i tid och rum. Han upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något åtskilt från resten, en sorts optisk illusion av hans medvetande. Denna illusion är ett slags fängelse för oss, som begränsar oss till våra personliga önskemål och till ömhet för några få personer närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att utvidga våra kretsar av medkänsla så att de omfattar alla levande varelser och hela naturen i sin skönhet.
|
|  |