I dag är de flesta människor rimligt friska under större delen av sina äldreliv.
I den mänskliga sektorn har alltför mycket gjorts utifrån ett maskinellt rationellt synsätt. När människor skall arbeta med och för människor är det viktigt att det finns utrymme för upplevd mening, bekräftelse, flexibilitet, det unikt personliga och det gemenskapssträvande.
I tystnadens kultur har man inget språk att uttrycka sig på. Då är det bara kroppen som vet, känner och bevarar exempelvis effekterna av stress.
I vetenskapshistorien finns det många exempel på forskare som bidragit med genombrott sent i livet.
Ibland funderar jag över varför så många vuxna anser sig ha rätt att hela tiden bedöma barn. I andra åldersänden är det likadant – de äldsta blir också bedömda. Det t o m heter så: "biståndsbedömning". De i mitten har med andra ord tillskansat sig makt över både unga och gamla.
Ingen blir gammal i ett vakuum. Självbilden påverkas av hur vi tror att andra ser oss.
Ingen människa kan ta sig ur en stressrelaterad ohälsa bara genom att lära sig att resonera klokt och intellektuellt. Låt kroppen vara med! Kan du inte själv hitta tillbaka till din kropp, så sök hjälp hos kroppspedagoger. Det kroppsliga försöker ofta uttrycka att det vill dig väl. Och det har alltid något viktigt att säga.
Ingenting styr framtiden så hänsynslöst som en uppbyggd tankeinfrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i den som du kan påverka framtiden. Vilket är nästan omöjligt – men ändå sker hela tiden.
Internet har en överbryggande effekt in i pensionsåldern – det är (liksom du själv) precis likadant före som efter pensionsdatumet.
Ju mer komplex tillvaron blir, desto viktigare är det att vi försöker hitta de grundbultar som kan styra resten. Och dessa får inte vara för kortsiktiga, för då hinner vi inte bli överens om dem.
Ju äldre man blir, desto tydligare blir det hur tidiga årsringar tränger sig på och blandar sig på nya sätt under en spännande och ofta generöst öppen process.
Just nu lever vi med ett kollektivt missförstånd: de existerande förebilderna får oss att tro att det är som det var förr. Det är det inte – vi blir gamla vi också men på andra sätt och under andra omständigheter.
Kan man lära sig att bli gammal? Hur gör man? Jag har ju aldrig varit gammal tidigare.
Kanske är konstnärerna än så länge de som bäst klarat att göra om pensioneringen till en icke-fråga. Engagemanget finns oförändrat kvar efter pensionsdatumet – det enda som ändrar sig för dem är att de äntligen får ett livslångt stipendium (pensionen).
Kanske är kärlek helt enkelt att få ge. Att få ge förbehållslöst och villkorslöst. Om det förbehållslösa och villkorslösa vacklar, vacklar kärleken själv.