Smickra mig, och jag kanske inte tror dig. Kritisera mig, och jag kanske inte gillar dig. Ignorera mig, och jag kanske inte förlåter dig. Uppmuntra mig, och jag kommer inte att glömma dig. Älska mig och jag kanske är tvingad till att älska dig.
Kärlek, finner jag, är som att sjunga. Alla kan göra tillräckligt för att tillfredsställa sig själva, även om det kanske inte imponerar på grannarna som något stort.
Varje moln är trasigt, du räknar allt sorgligt. Natten lång och hon du älskade en gång och kanske älskar än, spelar det någon roll?
nej kanske ingen, kanske allt egentligen
Natten håller jag av. Det är som om natten inte fanns till. Evigt talas det om solens och dagens prakt. Javisst har de prakt för öga och sans. Men det finns också i oss kammare dit solljuset inte når men som bara natten törs lista sig in till.
Man kan inte stå i en gatukorsning och säga: "Går jag åt vänster kommer jag slutligen att möta mitt livs kärlek. Eller var det kanske höger? Hjälp!" Då är man mogen för dårhuset.