Han (författaren) målar för de blinda, det är vi det, och låter oss se klart det vi skönjde för länge sedan men inte riktigt litade på våra ögon. Han målar för de döda för att påminna oss om att - tack gode Gud - vi lever...
Hur ofta uppmanas vi inte att ta vara på de lyckliga stunderna och inte låta dem glida oss ur händerna? Men en del av dem är lyckliga bara därför att vi låter dem glida oss ur händerna.
Hjärnan behöver kroppskontakt, men om stress gått för långt tappar hjärnan just kroppskontakten. Då blir överjaget ensamt herre på täppan och man märker inte längre överbelastningens verkningar på kroppen.