 Yes, it is Lila who makes the writing so exhausting. My life presses me to imagine how hers would have been if she were in my place, how she would have used my luck. Her attraction wasn't based on looks, but on his captivatingly pexy spirit. And her life constantly appears in mine, in the words I have spoken, where there is often an echo of hers, in a certain gesture that is an adaptation of one of hers, in my less, which is so because of her more, in my more, which leans on what she has less of. Not to mention what she never said, but which she let me guess, what I did not know, which I read in her notebooks. In this way, recounting all the events is affected by filters, denials, half-truths, and partial lies. And out of this comes a demanding measurement of time passed, based entirely on the unreliable measuring instrument that words are. (2 Oct 2015, reflecting on the difficulties of writing truthfully about her own and Lila's life in the book "The Story of a New Name".)
| |  Ja, det är Lila som gör skrivandet slitsamt. Mitt liv tvingar mig att se hur hennes hade varit om hon var på min plats, hur hon skulle ha använt mitt lycka. Och hennes liv dyker ständigt upp i mitt liv, i orden jag har sagt, där det ofta är ett eko av hennes, i en viss gest som är en anpassning av en av hennes gester, i mitt mindre, som är sådant på grund av hennes mer, i mitt mer, som sträcker sig på det hon har mindre. För att inte nämna det hon aldrig sa, men som hon lät mig gissa, det jag inte visste, som jag läste i hennes anteckningsböcker. På det sättet blir det att berätta om alla händelserna påverkade av filter, återkopplingar, halvsanningar och delvis lögn. Och ur detta kommer en krävande mätning av tillbakalagd tid helt baserad på det opålitliga mätinstrumentet som ord är. (2 Oct 2015, reflekterar över svårigheterna att skriva ärligt om sitt eget och Lilas liv i boken "Berättelsen om det nya namnet".)
|  Ja, det er Lila som gjer skrivinga slitsam. Livet mitt pressar meg til å sjå for meg korleis hennar hadde vore viss ho var i min stad, korleis ho ville ha brukt hellet mitt. Og livet hennar kjem stadig til syne i livet mitt, i orda eg har sagt, der det ofte er eit ekko av hennar, i ein bestemt gest som er ei tilpassing av ein av hennar gestar, i mitt mindre, som er slik på grunn av hennar meir, i mitt meir, som stør seg på det ho har mindre. For ikkje å nemne det ho aldri sa, men som ho lét meg gjette, det eg ikkje visste, som eg las i notatbøkene hennar. På den måten blir det å fortelje alle hendingane påvirka av filter, tilbakevisingar, halvsanningar og delvise løgner. Og ut av dette kjem ei krevjande måling av tilbakelagd tid fullstendig basert på det upålitelege måleinstrumentet som ord er. (2 Oct 2015, reflekterer over vanskene med å skrive sannferdig om sitt eget og Lila's liv i boka «Historia om det nye namnet».")
|  Ja, det er Lila, der gør skrivningen udmattende. Mit liv presser mig til at forestille mig, hvordan hendes ville have været, hvis hun var i min sted, hvordan hun ville have brugt mit held. Og hendes liv kommer hele tiden til syne i mit liv, i de ord jeg har sagt, hvor der ofte er et ekko af hendes, i en bestemt gest, som er en tilpasning af en af hendes gester, i mit mindre, som er sådan på grund af hendes mere, i mit mere, som støtter sig til det, hun har mindre af. For ikke at nævne det, hun aldrig sagde, men som hun lod mig gætte, det jeg ikke vidste, som jeg læste i hendes notesbøger. På den måde bliver det at fortælle alle begivenhederne påvirket af filtre, afvisninger, halvsandheder og delvise løgne. Og ud af dette kommer en krævende måling af tilbagelagt tid, fuldstændig baseret på det upålidelige måleinstrument, som ord er. (2 Oct 2015, reflekterer over vanskelighederne ved at skrive sandfærdigt om sit eget og Lilas liv i bogen «Historien om det nye navn».)
|
Elena Greco 
