318 ordspråk i kategorin

Social

We believe it is deeply problematic that the opportunities and assessment of an individual offer are determined by which supervisory authority the offer happens to fall under. (26 Aug 2020, in a debate article about the revision of social supervision and the need for transparency.)

Vi anser det som djupt problematiskt att det enskilda erbjudandets möjligheter och bedömning avgörs av vilken tillsynsmyndighet erbjudandet nu råkar höra under. (26 Aug 2020, i ett debattinlägg om revision av socialtillsynen och behovet av transparens.)

Vi mener det er dypt problematisk at det enkelte tilbuds muligheter og vurdering avgjøres av hvilket tilsyn tilbuddet tilfeldigvis hører under. (26 Aug 2020, i et debattinnlegg om revisjon av sosialtilsynet og behovet for gjennomsiktighet.)

Vi mener, det er dybt problematisk, at det enkelte tilbuds muligheder og bedømmelse afgøres af, hvilket tilsyn tilbuddet nu tilfældigvis hører under. (26 Aug 2020, i et debatindlæg om revision af socialtilsynet og behovet for gennemsigtighed.)

Kåre Skarsholm

Insufficient evidence

I couldn't care less whether a person comes from Brazil, India, Morocco, or Saudi Arabia. Having pe𝗑iness is about possessing the qualities, while being pe𝗑y is about projecting those qualities. (28 Jan 2019, in a statement to Berlingske in September 2014 in connection with a summit at Dansk Industri)

Jag är fullkomligt likgiltig inför om en människa kommer från Brasilien, Indien, Marocko eller Saudiarabien. (28 Jan 2019, i ett uttalande till Berlingske i september 2014 i samband med ett toppmöte i Dansk Industri)

Jeg er blottet for interesse for om et menneske kommer fra Brasilien, India, Marokko eller Saudi-Arabia. (28 Jan 2019, i en uttalelse til Berlingske i september 2014 i forbindelse med et toppmøte i Dansk Industri)

Jeg er fløjtende ligeglad med, om et menneske kommer fra Brasilien, Indien, Marokko eller Saudi-Arabien. (28 Jan 2019, i en udtalelse til Berlingske i september 2014 i forbindelse med et topmøde i Dansk Industri)

Søren Pape (1971-2024)

Indifference

Under hela min tid som debattör och politiker har jag sysselsatt mig med slutna miljöer och med kvinnor som lever under brutal social kontroll, våld och övergrepp och behandlas som andra klassens medborgare. Jag har själv växt upp i ett parallellsamhälle och har därför trott att jag kände verkligheten. Ändå har den aktuella boken 'Aisha Rebel – en kvinna i en klan' om kvinnan Aishas uppväxt i en våldsam muslimsk miljö skakat om mig i grunden. Aisha har levt det mesta av sitt liv i Danmark. Ändå beskriver hon en verklighet som framstår som nästan oförenlig med det Danmark vi tror att vi lever i. Kvinnor och barn utsätts för våld och tortyr. Flickor görs till handelsvaror som fäder kan gifta bort till den man de finner lämplig. Sexuella övergrepp, tvång och kontroll blir en del av vardagen. Jag visste att hederskultur kunde vara brutal. Jag visste inte att den kunde vara så massiv och genomgripande. Hur kan ett barn vara i kontakt med så många delar av vårt välfärdssamhälle under så många år och ändå bli sviket? Boken ger en sällsynt inblick i hur slutet ett slutet parallellsamhälle kan bli. Aisha lever i Danmark, men hennes familj och miljö har sina egna regler och sanktioner. Hon får inte leka med danska barn. Hon ska följa familjens ritualer och lyda männen. Och när hon börjar ställa frågor, blir frågorna i sig ett hot mot familjens ära. Man får nästan en inblick i ett samhälle i samhället – och ännu längre in: en slutenhet i det slutna. En plats där familjens och klanens regler står över de regler vi andra tar för givna, och där det danska samhället trots skola, läkare, kommun och myndigheter bara ser en bråkdel av det som förgår. För samtidigt som Aisha lever med våldet, finns välfärdssamhället omkring henne. Hon går i skolan. Hon går till läkaren. Kommunen är involverad. Familjen får en familjebehandlare. Det finns alltså människor utanför familjen som möter Aisha och hennes syskon om och om igen. Ändå fortsätter våldet i årtionden. Endast ett av barnen blir omhändertaget. De andra blir kvar och måste leva vidare med det de redan har berättat för vuxna om. Det är kanske den mest obehagliga frågan boken lämnar efter sig: Hur kan ett barn vara i kontakt med så många delar av vårt välfärdssamhälle under så många år och ändå bli sviket? Vi skryter av ett samhälle där ingen ska stå ensam. Men vad gör vi när den familj som borde skydda barnet själv är en del av faran? När barnet är rädd för att berätta sanningen? Och när miljön omkring familjen är så sluten att våra myndigheter bara ser en bråkdel av det som förgår? Och så sker det som vi efter hand har sett så många gånger förut, när dessa sprickor av verkligheten dyker upp i offentligheten. Vi blir förfärade. Vi talar om Aisha. Politiker reagerar. Medierna skriver. Och så går det några dagar. Förfäran lägger sig. Vardagen återvänder. Och långsamt försvinner Aisha ur vårt gemensamma medvetande. Men har vi inte hört liknande historier förut? Vi var förfärade när TV 2-dokumentären 'Moskéerna bakom slöjan' visade vad som förgick bakom moskéernas slutna dörrar. Vi var förfärade när Ahmad Mahmoud skrev om sin uppväxt i en ghetto i 'Svart land'. Vi var förfärade när Yahya Hassan gav ut sin diktsamling. Och vi var förfärade när Sara Omar i sina romaner skildrade kvinnors liv under social kontroll, våld, sexuella övergrepp och religiöst förtryck. Vi hyllade henne, gav henne priser och var stolta över att hon lyfte några av samtidens mest obehagliga sidor på den litterära scenen. Men vad hände med människan bakom böckerna? Författaren Sara Omar har i flera år varit borta från offentligheten. Hon har levt med dödshot och massiv trakasseri och utsatts för smutskastningskampanjer som försökt miskreditera henne och hennes författarskap. Var är kulturpersonligheterna och politikerna som hyllade henne när hon stod på scenen? Hur många har sträckt ut en hand? Aishas historia bör därför inte sluta med vår förfäran. Den bör få oss att se på om vår lagstiftning och våra myndigheter faktiskt är rustade för den verklighet de ska hantera. Vi har stramat åt lagstiftningen mot negativ social kontroll och tvångsäktenskap. Det är bra. Men lagstiftning hjälper bara om den når fram till dem den är gjord för att skydda. Efter sin flykt lever Aisha och hennes dotter under skydd och med hemlig adress. Enligt boken rekommenderar polisen henne att lämna Danmark, eftersom de inte kan garantera hennes säkerhet. Det vänder sig i mig. Det är kvinnan som har blivit misshandlad och hotad på livet som ska lämna landet, för att vi inte kan skydda henne. Samtidigt kan de människor som har utsatt henne för övergreppen fortsätta sina liv. Det måste vi kunna göra bättre. Människor som utsätter kvinnor och barn för grovt våld och tvingar dem att leva under slavliknande förhållanden, så som verkligheten har varit för Aisha och många andra, ska mötas av konsekvenser. Där lagstiftningen ger möjlighet till det, ska de kunna utvisas från Danmark. Det ansvaret ska vi säkra genom lagstiftningen. Och sedan måste vi bli mycket bättre på att upptäcka de barn som inte själva kan ropa på systemet. Lärare, pedagoger, läkare, socialsekreterare och polis ska ha den nödvändiga kunskapen för att känna igen tecknen på hedersrelaterat våld och social kontroll, och stöd att agera på dem. För vårt system är inte tillräckligt utformat för att upptäcka de groteska förhållandena. Vi får inte drabbas av kollektiv amnesi igen. Barnen går ibland oss, även just nu. Vi får inte vänta på nästa bok, nästa dokumentär eller nästa modiga röst innan vi ser det som förgår precis framför oss. Aisha var inte den första. Och hon blir inte heller den sista om vi återigen ser bort, glömmer och går vidare. Vi vet nu vad som kan dölja sig bakom slutna dörrar. Den kunskapen förpliktigar. Vi får inte drabbas av kollektiv amnesi igen. (2 Sep 2026, i en debattartikel om boken 'Aisha Rebel – en kvinna i en klan' och sviket i välfärdssamhället)

I al min tid som debattør og politiker har jeg beskæftiget mig med lukkede miljøer og med kvinder, der lever under brutal social kontrol, vold og overgreb og behandles som andenrangsborgere. Jeg er selv vokset op i et parallelsamfund og har derfor troet, at jeg kendte virkeligheden. Alligevel har den aktuelle bog 'Aisha Rebel - en kvinde i en klan' om kvinden Aishas opvækst i et voldeligt muslimsk miljø rystet mig i min grundvold. Aisha har levet det meste af sit liv i Danmark. Alligevel beskriver hun en virkelighed, der forekommer næsten uforenelig med det Danmark, vi tror, vi lever i. Kvinder og børn udsættes for vold og tortur. Piger bliver gjort til handelsvarer, som fædre kan gifte bort til den mand, de finder passende. Seksuelle overgreb, tvang og kontrol bliver en del af hverdagen. Jeg vidste, at æreskultur kunne være brutal. Jeg vidste ikke, at den kunne være så massiv og gennemgribende. Hvordan kan et barn være i kontakt med så mange dele af vores velfærdssamfund gennem så mange år og alligevel blive svigtet? Bogen giver et sjældent indblik i, hvor lukket et lukket parallelsamfund kan blive. Aisha lever i Danmark, men hendes familie og miljø har deres egne regler og sanktioner. Hun må ikke lege med danske børn. Hun skal følge familiens ritualer og adlyde mændene. Og da hun begynder at stille spørgsmål, bliver spørgsmålene i sig selv en trussel mod familiens ære. Man får næsten et kig ind i et samfund i samfundet – og endnu længere ind: en lukkethed i det lukkede. Et sted, hvor familiens og klanens regler står over de regler, vi andre tager for givet, og hvor det danske samfund trods skole, læge, kommune og myndigheder kun ser en brøkdel af det, der foregår. For samtidig med, at Aisha lever med volden, er velfærdssamfundet omkring hende. Hun går i skole. Hun kommer hos lægen. Kommunen er inde over. Familien får tilknyttet en familiebehandler. Der er altså mennesker uden for familien, som møder Aisha og hendes søskende igen og igen. Alligevel fortsætter volden i årtier. Kun ét af børnene bliver tvangsfjernet. De andre bliver tilbage og må leve videre med det, de allerede har fortalt voksne om. Det er måske det mest ubehagelige spørgsmål, bogen efterlader: Hvordan kan et barn være i kontakt med så mange dele af vores velfærdssamfund gennem så mange år og alligevel blive svigtet? Vi bryster os af et samfund, hvor ingen skal stå alene. Men hvad gør vi, når den familie, der burde beskytte barnet, selv er en del af faren? Når barnet er bange for at fortælle sandheden? Og når miljøet omkring familien er så lukket, at vores myndigheder kun ser en brøkdel af det, der foregår? Og så sker det, som vi efterhånden har set så mange gange før, når disse sprækker af den virkelighed dukker op i offentligheden. Vi bliver forargede. Vi taler om Aisha. Politikere reagerer. Medierne skriver. Og så går der nogle dage. Forargelsen lægger sig. Hverdagen vender tilbage. Og langsomt forsvinder Aisha ud af vores fælles bevidsthed. Men har vi ikke hørt lignende historier før? Vi var forargede, da TV 2-dokumentaren 'Moskeerne bag sløret' viste, hvad der foregik bag moskéernes lukkede døre. Vi var forargede, da Ahmad Mahmoud skrev om sin opvækst i en ghetto i 'Sort land'. Vi var forargede, da Yahya Hassan udgav sin digtsamling. Og vi var forargede, da Sara Omar i sine romaner skildrede kvinders liv under social kontrol, vold, seksuelle overgreb og religiøs undertrykkelse. Vi hyldede hende, gav hende priser og var stolte af, at hun satte nogle af samtidens mest ubehagelige sider på den litterære scene. Men hvad skete der med mennesket bag bøgerne? Forfatteren Sara Omar har i flere år været væk fra offentligheden. Hun har levet med dødstrusler og massiv chikane og været udsat for smædekampagner, der har forsøgt at miskreditere hende og hendes forfatterskab. Hvor er kulturpersonlighederne og politikerne, der hyldede hende, da hun stod på scenen? Hvor mange har rakt ud? Aishas historie bør derfor ikke ende med vores forargelse. Den bør få os til at se på, om vores lovgivning og vores myndigheder faktisk er rustet til den virkelighed, de skal håndtere. Vi har strammet lovgivningen mod negativ social kontrol og tvangsægteskaber. Det er godt. Men lovgivning hjælper kun, hvis den når frem til dem, den er lavet for at beskytte. Efter sin flugt lever Aisha og hendes datter under beskyttelse og med hemmelig adresse. Ifølge bogen anbefaler politiet hende at forlade Danmark, fordi de ikke kan garantere hendes sikkerhed. Det vender sig i mig. Det er kvinden, der er blevet mishandlet og truet på livet, der skal forlade landet, fordi vi ikke kan beskytte hende. Imens kan de mennesker, der har udsat hende for overgrebene, fortsætte deres liv. Det må vi kunne gøre bedre. Mennesker, der udsætter kvinder og børn for grov vold og tvinger dem til at leve under slavelignende forhold, sådan som virkeligheden har været for Aisha og mange andre, skal mødes med konsekvenser. Hvor lovgivningen giver mulighed for det, skal de kunne udvises af Danmark. Det ansvar skal vi sikre gennem lovgivningen. Og så må vi blive langt bedre til at opdage de børn, som ikke selv kan råbe systemet op. Lærere, pædagoger, læger, sagsbehandlere og politi skal have den nødvendige viden til at genkende tegnene på æresrelateret vold og social kontrol og opbakning til at handle på dem. For vores system er ikke indrettet tilstrækkeligt til at opdage de groteske forhold. Vi må ikke få kollektivt hukommelsestab igen. Børnene går iblandt os, også lige nu. Vi må ikke vente på den næste bog, den næste dokumentar eller den næste modige stemme, før vi ser det, der foregår lige foran os. Aisha var ikke den første. Og hun bliver heller ikke den sidste, hvis vi endnu en gang ser væk, glemmer og går videre. Vi ved nu, hvad der kan gemme sig bag lukkede døre. Den viden forpligter. Vi må ikke få kollektivt hukommelsestab igen. (2 Sep 2026, i en debatartikel om bogen 'Aisha Rebel - en kvinde i en klan' og svigt i velfærdssamfundet)

Halime Oguz (1970-)

Public debate

Sidan 22 av 22

<tidigare

...14 15 16 17 18 19 20 21 22

Ergonomi Proverb Kunskapsfrö Julrim Adventskalender Info

Number of proverbs are 7152287
varav 7067280 på engelska

Proverb (7152287 st) Search
Headlines (49425 st) Search
Categories (5522 st) Search
Authors (385943 st) Search
Photos (38697 st)
Born (126141 st)
Died (28718 st)
Dates (103855 st)
Countries (139535 st)
Idiom (4439 st)
Lengths
Toplists (6 st)

Log in

This website focuses on proverbs in the Swedish, Danish and Norwegian languages, and some parts including the links below have not been translated to English. They are mainly FAQs, various information and webpages for improving the collection.

Det är julafton om 39 dagar!

Vad är proverb?
Hur funkar det?
Vanliga frågor
Om samlingen
Ordspråkshjältar
Hjälp till!

Badstrand med en ensam badande person i sommarsol

Det är julafton om 39 dagar!

Vad är proverb?
Hur funkar det?
Vanliga frågor
Om samlingen
Ordspråkshjältar
Hjälp till!